Idag var en sån där bra och effektiv dag. Upp lagom tidigt, ta cykeln till tåget till skolan, lektion i tre timmar (nästan), gick lite tidigare för att hinna med tåget hem för att ta cykeln till träningen. Ett skivstångspass blev det idag, med flex efteråt. Så himla bra pass, känns lite överallt men mest i benen just nu. Får se hur det känns i morgon. Cyklade sen hem efter träningen, lagade mat, åt detta till nya Beck-filmen, gjorde matlåda och nu är det dags att sova. Hopp'å'hepp. I morgon är det ungefär samma; upp suuupertidigt för jobb kl 06-14 och efter det är det ett träningspass kl 16.30 och ett efter det kl 19.00. Åker efter det och köper 2 barstolar till den snygga baren här hemma och efter det är det dags att äta och sova igen för på fredag är det skola igen. Dumt att klaga, har ju varit julledig i flera veckor nu.
Har en del kul att berätta men just nu måste jag sova, klockan är ställd på 05.00 (måste försöka att inte snooza i morgon, men det blir lättare sagt än gjort :().
~*Milla*~
onsdag 7 januari 2015
torsdag 19 juni 2014
Där trivs jag med mig själv.
Ibland funderar jag på hur andra ser mig, vad de får för första intryck av mig och hur de som känner mig ser mig. Lite luddigt kanske. Och så tänker jag, "hur vill jag att de ska se mig?". Jag har ofta försökt att vara någonting jag inte är och jag är en ängel på att anpassa mig (ordet ängel autokorrektades från jävel så jag lät det vara kvar, det lät ju faktiskt ganska bra). Att kunna anpassa sig är bra, men kanske inte om det handlar om att man inte riktigt hittar sig själv.
Undrar om folk ser mig som glad. Positiv. Pigg. Jag är ofta det, men följ med mig hem så kanske den bilden ändras. Jag blir lätt sur, eller snarare irriterad, och när det kommer till mig själv, framförallt utseende, är jag nog nästan allt annat än positiv. Pigg kanske jag är, förutom på morgnarna... Ibland kan det ta en evighet innan jag kliver upp ur sängen, men det är jag säker på att jag inte är ensam om. Inga kläder känns bra, håret är fult, ögonen mörka och hela jag känns slapp. Men det finns tillfällen då jag inte alls tänker så här...
Friskis&Svettis. Tanken av att jag tränar minst fyra dagar i veckan får mig att känna mig bra. Jag känner mig stark när jag är på Friskis, även om det fortfarande finns övningar jag inte klarar av riktigt- men som jag övar på. Jag känner mig tränad, och för bara ett par veckor sedan hände en sak som ändrade en hel del.
Jag var på ett pass, Medel med Eija var det. Jag har aldrig tyckt om speglarna som finns i salarna för då brukar jag få anstränga mig extra mycket för att undvika att se in i dem. Jag tycker att det är jobbigt att se fettet dallra mitt under ett pass, och trots att jag alltid står längst bak försöker jag komma ännu lite längre bak för att synas så lite som möjligt. Jag tänker egentligen inte så mycket på att andra kan se, jag vill bara inte se mig själv- cause I don't like what I see. Det är jobbigt. Men som sagt, under detta medelpass med Eija hände något. Vi skuttade omkring, gjorde höga knän med armar som fladdrade fram och tillbaka, upp och ned -en övning där daller är oundvikligt. Mitt i skuttandet hamnade jag mitt emot spegeln *skräck!* och jag såg in i den. Det jag såg var inte den där dallrande flodhästen, utan jag såg mig själv. Kroppen var spänd, mina ben och armarna långa, ansiktet var rött och från pannan rann svetten. Kroppen var spänd! Hallå, den dallrade inte! Inte sådär som jag tidigare tyckt i alla fall, och för första gången på flera år kände jag mig vältränad och stark. Det kanske låter löjligt, men för mig kändes det så himla bra.
Jag spenderar mycket tid på Friskis, är dels värd en gång i veckan och till hösten utbildar jag mig till cirkelgymledare. Tränar där gör jag ju så klart också. För när jag är där mår jag bra och där trivs jag med mig själv. Mina träningskläder är det enda jag känner att jag riktigt trivs i, önskar jag kunde ha dem på mig hela tiden (med en tvätt då och då förstås). Jag känner mig som sagt stark, jag vet vad jag gör, och vet ni- jag har börjat tappa vikt, precis som jag vill. Inte mycket och inte snabbt, precis som jag vill. Ett par kilo sedan dagen jag insåg att jag inte ser så tjock ut som jag alltid trott. Det var väl detta som fattades, hjärnan ville vinna som vanligt.
Mitt mål är att bli en bra cirkelgymledare. Jag har börjat springa ute för förbränningens skull och för att variera med träningspassen på Friskis. Jag tränar mer styrkepass och jag tänker mer på vad jag äter (den svåraste biten). Jag träffar många positiva människor där, som peppar och som ler. Jag är på god väg att finna mig själv. Jag har ett mål. Jag vet att jag kan. Jag kommer att vinna.
~*Milla*~
Undrar om folk ser mig som glad. Positiv. Pigg. Jag är ofta det, men följ med mig hem så kanske den bilden ändras. Jag blir lätt sur, eller snarare irriterad, och när det kommer till mig själv, framförallt utseende, är jag nog nästan allt annat än positiv. Pigg kanske jag är, förutom på morgnarna... Ibland kan det ta en evighet innan jag kliver upp ur sängen, men det är jag säker på att jag inte är ensam om. Inga kläder känns bra, håret är fult, ögonen mörka och hela jag känns slapp. Men det finns tillfällen då jag inte alls tänker så här...
Friskis&Svettis. Tanken av att jag tränar minst fyra dagar i veckan får mig att känna mig bra. Jag känner mig stark när jag är på Friskis, även om det fortfarande finns övningar jag inte klarar av riktigt- men som jag övar på. Jag känner mig tränad, och för bara ett par veckor sedan hände en sak som ändrade en hel del.
Jag var på ett pass, Medel med Eija var det. Jag har aldrig tyckt om speglarna som finns i salarna för då brukar jag få anstränga mig extra mycket för att undvika att se in i dem. Jag tycker att det är jobbigt att se fettet dallra mitt under ett pass, och trots att jag alltid står längst bak försöker jag komma ännu lite längre bak för att synas så lite som möjligt. Jag tänker egentligen inte så mycket på att andra kan se, jag vill bara inte se mig själv- cause I don't like what I see. Det är jobbigt. Men som sagt, under detta medelpass med Eija hände något. Vi skuttade omkring, gjorde höga knän med armar som fladdrade fram och tillbaka, upp och ned -en övning där daller är oundvikligt. Mitt i skuttandet hamnade jag mitt emot spegeln *skräck!* och jag såg in i den. Det jag såg var inte den där dallrande flodhästen, utan jag såg mig själv. Kroppen var spänd, mina ben och armarna långa, ansiktet var rött och från pannan rann svetten. Kroppen var spänd! Hallå, den dallrade inte! Inte sådär som jag tidigare tyckt i alla fall, och för första gången på flera år kände jag mig vältränad och stark. Det kanske låter löjligt, men för mig kändes det så himla bra.
Jag spenderar mycket tid på Friskis, är dels värd en gång i veckan och till hösten utbildar jag mig till cirkelgymledare. Tränar där gör jag ju så klart också. För när jag är där mår jag bra och där trivs jag med mig själv. Mina träningskläder är det enda jag känner att jag riktigt trivs i, önskar jag kunde ha dem på mig hela tiden (med en tvätt då och då förstås). Jag känner mig som sagt stark, jag vet vad jag gör, och vet ni- jag har börjat tappa vikt, precis som jag vill. Inte mycket och inte snabbt, precis som jag vill. Ett par kilo sedan dagen jag insåg att jag inte ser så tjock ut som jag alltid trott. Det var väl detta som fattades, hjärnan ville vinna som vanligt.
Mitt mål är att bli en bra cirkelgymledare. Jag har börjat springa ute för förbränningens skull och för att variera med träningspassen på Friskis. Jag tränar mer styrkepass och jag tänker mer på vad jag äter (den svåraste biten). Jag träffar många positiva människor där, som peppar och som ler. Jag är på god väg att finna mig själv. Jag har ett mål. Jag vet att jag kan. Jag kommer att vinna.
~*Milla*~
tisdag 27 maj 2014
Här ska s(fett)as, goodbye dallret!
Kollade igenom inläggen jag gjort den sista tiden och erkänner att det inte blivit många inlägg senaste året... Det ska vi få ordning på.
Mycket har hänt sen sist, både bra och dåliga saker. Min morbror gick bort efter att ha kämpat emot så himla länge, och har nu fått ro i kropp och själ. Gäststugan inreder vi med minne från honom och med saker som påminner oss om vår bästa morbror.<3
På den bra fronten har det hänt en del grejer. Jag hade bland annat en väldigt lyckad praktikperiod i mars-april, vilket får mig att längta ännu mer tills jag har min examen och kan börja jobba på riktigt.
På Friskis-fronten händer det också grejer! Jag har börjat träna mer på styrkepassen, främst skivstång och cirkelgym. Känner att kroppen behöver variation och muskler är ju inte så tokiga att ha. Har dessutom saknat träningsvärken i rumpa, bröst och rygg. .. Träningsvärk är en härlig känsla och man vet att man kämpat på bra när man vaknar upp nästa dag med värk på de mest skumma ställen. I-like-it!
Varierar också styrkepass med bl.a. core (också superbra! Känner mig starkare och starkare för varje gång). Det bästa med core-passen är magövningarna, helt klart. Dessutom är afro ett roligt pass att gå på, mycket kondition och minnet testas en aning. Det är ett pass där jag känner att jag är mer uthållig än vad jag ofta tror. Har som ett plus dessutom mjuknat upp i kroppen av att gå på afro, och jag skulle nog vilja säga att jag har lärt mig att skaka på rumpan. Inte så där sliskigt och sexigt (hmm..) som tjejerna på krogen, men så där...bra, helt enkelt. Min-rumpa-kan!
Flex är bra också och jag märker verkligen skillnad nu från när jag var där första gången. Jag känner mig mer smidig och rörlig. Samma med yogan, den är inte så fjollig som jag trodde först... riktigt bra är den. Och inte nog med alla dessa pass, jag har dessutom börjat spendera lite tid i gymmet, eller multihallen som det nu heter. Finns riktigt bra maskiner där, och jag vet att jag måste variera min träning med sådant också. Vet ett par muskler som behöver lite extra kärlek.
Bra reklam va? Nu kommer ännu fler medlemmar joina F&S, garanterat :P.
Nej men jag trivs verkligen där, jag känner mig engagerad och driven vilket har lett till att jag sökte till att bli ledare i cirkelgym. Ordnade ett minipass som jag höll i inför ett par andra, efter att ha blivit teknik-testade under ett cirkelfyspass. Trodde aldrig att svetten skulle ta slut... men det var väldigt kul, och uppvärmd blev jag. Var sedan på intervju ang. att bli ledare och tidigare idag fick jag ett samtal med beskedet att jag ska på utbildning till hösten :D Känns läskigt men mest himla kul! Jag utmanar mig själv och jag är nu ännu mer peppad till att träna på och äta rätt. Fett måste brännas också så på sidan av Friskis var jag och en kompis med B.A.B.Y runners Eskilstuna på en timmes intervallträning idag för första gången. Jobbigt men kul, tänker fortsätta haka på tills fettet dallrar av min kropp. Är så himla peppad nu och glaaad! Och trött. Efter intervallträningen...det känns i benen.
Är ledig resten av veckan i morgon fyller min syster och min äldsta och bästa vän år- två på en dag. På torsdag kommer mina Stockholmsvänner hit och på lördag fyller min fina pojkvän (nu även sambo!) också år. Inte en helt dum vecka m.a.o.
Tror det blir lite fluor på tänderna nu sen kommer jag slockna. I'll be back...
~*Milla*~
Mycket har hänt sen sist, både bra och dåliga saker. Min morbror gick bort efter att ha kämpat emot så himla länge, och har nu fått ro i kropp och själ. Gäststugan inreder vi med minne från honom och med saker som påminner oss om vår bästa morbror.<3
På den bra fronten har det hänt en del grejer. Jag hade bland annat en väldigt lyckad praktikperiod i mars-april, vilket får mig att längta ännu mer tills jag har min examen och kan börja jobba på riktigt.
På Friskis-fronten händer det också grejer! Jag har börjat träna mer på styrkepassen, främst skivstång och cirkelgym. Känner att kroppen behöver variation och muskler är ju inte så tokiga att ha. Har dessutom saknat träningsvärken i rumpa, bröst och rygg. .. Träningsvärk är en härlig känsla och man vet att man kämpat på bra när man vaknar upp nästa dag med värk på de mest skumma ställen. I-like-it!
Varierar också styrkepass med bl.a. core (också superbra! Känner mig starkare och starkare för varje gång). Det bästa med core-passen är magövningarna, helt klart. Dessutom är afro ett roligt pass att gå på, mycket kondition och minnet testas en aning. Det är ett pass där jag känner att jag är mer uthållig än vad jag ofta tror. Har som ett plus dessutom mjuknat upp i kroppen av att gå på afro, och jag skulle nog vilja säga att jag har lärt mig att skaka på rumpan. Inte så där sliskigt och sexigt (hmm..) som tjejerna på krogen, men så där...bra, helt enkelt. Min-rumpa-kan!
Flex är bra också och jag märker verkligen skillnad nu från när jag var där första gången. Jag känner mig mer smidig och rörlig. Samma med yogan, den är inte så fjollig som jag trodde först... riktigt bra är den. Och inte nog med alla dessa pass, jag har dessutom börjat spendera lite tid i gymmet, eller multihallen som det nu heter. Finns riktigt bra maskiner där, och jag vet att jag måste variera min träning med sådant också. Vet ett par muskler som behöver lite extra kärlek.
Bra reklam va? Nu kommer ännu fler medlemmar joina F&S, garanterat :P.
Nej men jag trivs verkligen där, jag känner mig engagerad och driven vilket har lett till att jag sökte till att bli ledare i cirkelgym. Ordnade ett minipass som jag höll i inför ett par andra, efter att ha blivit teknik-testade under ett cirkelfyspass. Trodde aldrig att svetten skulle ta slut... men det var väldigt kul, och uppvärmd blev jag. Var sedan på intervju ang. att bli ledare och tidigare idag fick jag ett samtal med beskedet att jag ska på utbildning till hösten :D Känns läskigt men mest himla kul! Jag utmanar mig själv och jag är nu ännu mer peppad till att träna på och äta rätt. Fett måste brännas också så på sidan av Friskis var jag och en kompis med B.A.B.Y runners Eskilstuna på en timmes intervallträning idag för första gången. Jobbigt men kul, tänker fortsätta haka på tills fettet dallrar av min kropp. Är så himla peppad nu och glaaad! Och trött. Efter intervallträningen...det känns i benen.
Är ledig resten av veckan i morgon fyller min syster och min äldsta och bästa vän år- två på en dag. På torsdag kommer mina Stockholmsvänner hit och på lördag fyller min fina pojkvän (nu även sambo!) också år. Inte en helt dum vecka m.a.o.
Tror det blir lite fluor på tänderna nu sen kommer jag slockna. I'll be back...
~*Milla*~
fredag 14 februari 2014
Gav "ge-bort"-lotten till mig själv
Någonstans sitter ett litet troll och tänker på mig idag. Haft en dålig morgon då jag vaknade med världens halsont och konstig näsa. Dessutom skulle jag montera upp en liten ljuslist över tv:n men inte ens det ville gå.. Det kändes stökigt i vardagasrummet, det luktade illa i köket och det jag skulle köpa på Ikea igår glömdes naturligtvis bort... Kroppen är inte på min sida hellet utan beter sig lite som den vill och så skulle ni se mitt hår... Ja, en halvdum morgon har det varit helt enkelt. Men kom på att jag hade en skraplott i mobilickan, en sån där "Glädjelott" som de så fint heter. Det enda som fattades var väl att jag skulle skrapa fram tre rutor där det står att jag är skyldig dom pengar, hade varot pricken över i:et idag ;) Men så blev det inte, nej! En vinst på plussidan skrapade jag fram och lyckan var gjord. Känner mig något gladare, plus att disken är diskad, ljuslisten kom på plats och allt det stökiga i vardagsrummet ligger i en och samma hög - mycket bättre.
Nu ska jag sträcka lite på mig och sätta igång med bakningen. Vaniljhjärtan passar väl bra idag? Synd att jag inte får äta dem själv, men Benny blir nog glad. ;)
Nu ska jag sträcka lite på mig och sätta igång med bakningen. Vaniljhjärtan passar väl bra idag? Synd att jag inte får äta dem själv, men Benny blir nog glad. ;)
~*Milla*~
tisdag 4 februari 2014
Sesan till Prag, del 1
Ja det blir inte så täta blogginlägg nu för tiden. Men det är ju bra för då har jag massor att skriva om när jag väl skriver, isn't that riight Linnéa? ;)
Först måste jag ju berätta om vår lilla resa till Tjeckien, Prag, eller åtminstone början på vår tripp (resten kommer sen). Vill egentligen inte ens berätta om hur flygdagen började, fy vad jobbigt det var...! Jag trodde till 90% att jag skulle missa flyget. Hade inget t-banekort så jag promenerade med min resväska från tekniska högskolan till t-centralen, omkring 30 minuter tar det väl. Gick till "ovansidan" för att gå in där men upptäcker när jag kommer fram till dörrarna att de är låsta... Alla dörrar är låsta! (Hade btw Benny i telefonen). Klockan var ganska mycket så jag började bli lite stressad, men gick ner till huvudentrén och tänkte att den borde vara öppen. Folk jobbar ju tidigt (klockan var 04.25) och alla t-banor och pendeltåg går ju inifrån t-centralen. Meen självklart var huvudentrén också låst, och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig in till pendeltågen... Sååå jag fick panik. Benny i örat försökte lugna mig men det var ju jävligt lätt när man betalat för en flygresa som man tror att man kommer missa. I panikens stund var det inte så lätt att tänka positivt. Trodde jag hittat lösningen en trappa ner med en skylt "Tunnelbana och Pendeltåg" och en pil ner, men antagligen tyckte inte den skylten att jag panikat tillräckligt för de dörrarna var såklart också låsta. Det fanns ingen väg in. Inte en enda! Grät en skvätt, var arg, stressad och svettig. Det var mörkt och endast två människor syntes till och även de ville komma in i byggnaden. Benny (my hero) ringde Linnéa (my hero no.2) som kom med bussen precis där jag stod, lugnade mig lite och så gick vi in - SAMMA VÄG SOM JAG PROVAT 2 MINUTER INNAN! Jag var för tidig. Den kan ju inte ha öppnat förrän 04.30, vilket är helt idiotiskt om man frågar mig. Blä på den morgonen.
Vi hann vilket som med både pendeltåg och flyg, både jag, Linnéa och Therese. Resan hade börjat. Fortsättning följer, mwehehe
~*Milla*~
Först måste jag ju berätta om vår lilla resa till Tjeckien, Prag, eller åtminstone början på vår tripp (resten kommer sen). Vill egentligen inte ens berätta om hur flygdagen började, fy vad jobbigt det var...! Jag trodde till 90% att jag skulle missa flyget. Hade inget t-banekort så jag promenerade med min resväska från tekniska högskolan till t-centralen, omkring 30 minuter tar det väl. Gick till "ovansidan" för att gå in där men upptäcker när jag kommer fram till dörrarna att de är låsta... Alla dörrar är låsta! (Hade btw Benny i telefonen). Klockan var ganska mycket så jag började bli lite stressad, men gick ner till huvudentrén och tänkte att den borde vara öppen. Folk jobbar ju tidigt (klockan var 04.25) och alla t-banor och pendeltåg går ju inifrån t-centralen. Meen självklart var huvudentrén också låst, och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig in till pendeltågen... Sååå jag fick panik. Benny i örat försökte lugna mig men det var ju jävligt lätt när man betalat för en flygresa som man tror att man kommer missa. I panikens stund var det inte så lätt att tänka positivt. Trodde jag hittat lösningen en trappa ner med en skylt "Tunnelbana och Pendeltåg" och en pil ner, men antagligen tyckte inte den skylten att jag panikat tillräckligt för de dörrarna var såklart också låsta. Det fanns ingen väg in. Inte en enda! Grät en skvätt, var arg, stressad och svettig. Det var mörkt och endast två människor syntes till och även de ville komma in i byggnaden. Benny (my hero) ringde Linnéa (my hero no.2) som kom med bussen precis där jag stod, lugnade mig lite och så gick vi in - SAMMA VÄG SOM JAG PROVAT 2 MINUTER INNAN! Jag var för tidig. Den kan ju inte ha öppnat förrän 04.30, vilket är helt idiotiskt om man frågar mig. Blä på den morgonen.
Vi hann vilket som med både pendeltåg och flyg, både jag, Linnéa och Therese. Resan hade börjat. Fortsättning följer, mwehehe
~*Milla*~
måndag 9 december 2013
Slippa halka? Gör som jag!
Ja nu åkte väl den tredje ambulansen för i dag förbi min lägenhet. Det lyser ju upp vardagsrummet fint, men det är väl det enda positiva med ambulanser. Ja, förutom att de räddar liv förstås! För alltid en lite obehaglig känsla i kroppen när jag hör eller ser en ambulans, även om det som skett kanske inte alltid är livshotande. Otäckt är det i alla fall. Jag hoppas varje gång att den drabbade är någon för mig okänd, om det nu ska vara någon alls. Det sista jag vill är att någon i min närhet skadas, det får vara bra med sådant nu.
Halt är det ju nu. Förbannat halt. Jag bytte till mina "vinterskor" som kanske inte är det absolut bästa men jag har för mig att jag hade dem förra året när snön kom, men jag insåg att de var precis lika halkiga som de jag hade innan... Och när det är så där halt ställer min kropp in sig på någon slags försvarsposition mot halkan; armarna blir stela, rumpan spänns och jag går lite som på tå. Eller så sätter jag ner hela foten på en gång. Jag känner mig som en, och ser säkert ut som en sådan, gammal tant som glömt rullatorn hemma. Kul ord det där förresten "rullator". Jag har sett att andra stavar det med O, alltså "rOllator". Så var tvungen att kolla upp det eftersom jag själv alltid sagt och stavat med U. Det visade sig att man kan använda båda stavningarna så det var ju kanske inte så himla spännande... Men nu vet jag det, och du med. Men ja, gammal tant som glömt detta fordon hemma... Det är säkert ingen vacker syn, men jag har i alla fall inte halkat på den spända rumpan på flera år. Förutom i omklädningsrummet på Friskis för ett par år sen. Det hade ju inget med snö och is att göra, men ont gjorde det. Så det är mitt tips; gå som en gamling utan rUllator så ska inga singelolyckor ske till fots. Om du inte har mer otur än mig förstås.
~*Milla*~
Halt är det ju nu. Förbannat halt. Jag bytte till mina "vinterskor" som kanske inte är det absolut bästa men jag har för mig att jag hade dem förra året när snön kom, men jag insåg att de var precis lika halkiga som de jag hade innan... Och när det är så där halt ställer min kropp in sig på någon slags försvarsposition mot halkan; armarna blir stela, rumpan spänns och jag går lite som på tå. Eller så sätter jag ner hela foten på en gång. Jag känner mig som en, och ser säkert ut som en sådan, gammal tant som glömt rullatorn hemma. Kul ord det där förresten "rullator". Jag har sett att andra stavar det med O, alltså "rOllator". Så var tvungen att kolla upp det eftersom jag själv alltid sagt och stavat med U. Det visade sig att man kan använda båda stavningarna så det var ju kanske inte så himla spännande... Men nu vet jag det, och du med. Men ja, gammal tant som glömt detta fordon hemma... Det är säkert ingen vacker syn, men jag har i alla fall inte halkat på den spända rumpan på flera år. Förutom i omklädningsrummet på Friskis för ett par år sen. Det hade ju inget med snö och is att göra, men ont gjorde det. Så det är mitt tips; gå som en gamling utan rUllator så ska inga singelolyckor ske till fots. Om du inte har mer otur än mig förstås.
tisdag 26 november 2013
Håller tummarna för ett bättre 2014!
Det har varit ett himla konstigt år detta. Jag hade som mål, i början av året, att jag skulle göra saker jag aldrig gjort tidigare och chansa mer - man lever ju bara en gång och man kanske aldrig får chansen att göra samma sak igen. Så den första halvan av året kan jag inte klaga mycket på. I mars var vi ju några från klassen som åkte till Tyskland, Frankfurt, på en intensiv mattekurs i två veckor. Jag ångrar inte att jag åkte och det var en upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Tänker fortfarande på hostelet vi bodde på varje gång jag duschar på friskis; de blir också badkar efter 30 sekunder ;) .
Sen läste vi SO hela vårterminen, vilket för det mesta var jättekul. Geografin hade inte det bästa upplägget men religion, historia och samhällskunskapen gav väldigt mycket. Skolan blir alltid lättare när man gör någonting man tycker om, och någonting man är lite bättre på.
I juni åkte vi till London också, Benny och jag. Något jag velat i flera år och även om det tog väldigt lång tid för oss att boka resan så bestämde vi oss till slut och hittade ett datum som passade båda. Av någon konstig anledning (inte alls planerad..) åkte vi så att vi var där på vår treårsdag. Jääättemysigt! Kommer aldrig glömma den resan heller, de två dagar då vi gick och gick, hoppade på-och av de röda bussarna, gick lite till, stressade hit och ville dit och sov ytterst lite. Vi ville ju hinna se så mycket som möjligt på den korta tid vi hade där, besöka Madame Tussaud, shopa på Primark och fotas vid Big Ben, med mera. Har nog aldrig varit så trött på ett flygplan någonsin som när vi flög hem från London. Men det var helt klart värt det! <3
Sedan hade vi en jättevarm sommar också med mycket sol och bad. Bättre än på flera år sett till vädret! Men efter allt detta verkade någon vilja ändra på allt det glada och skapade den ena svårigheten efter den andra. Johans bortgång går knappt att förstå fortfarande, och efter den händelsen har inte mycket bra skett. Det har varit, och är fortfarande, tungt och jobbigt, och det händer bara fler och fler tunga saker i livet just nu. Vissa går att lösa, vi siktar mot det. En del saker går inte att lösa eller ändra på och det gäller då att ta dagarna som de är, en dag i taget. Sjukdomar går inte att bota, men ilska och irritation gör. Jag försöker vara positiv, och längtar till den dag då solen går upp och jag med den. Håller tummarna för ett bättre 2014!
~*Milla*~
Sen läste vi SO hela vårterminen, vilket för det mesta var jättekul. Geografin hade inte det bästa upplägget men religion, historia och samhällskunskapen gav väldigt mycket. Skolan blir alltid lättare när man gör någonting man tycker om, och någonting man är lite bättre på.
I juni åkte vi till London också, Benny och jag. Något jag velat i flera år och även om det tog väldigt lång tid för oss att boka resan så bestämde vi oss till slut och hittade ett datum som passade båda. Av någon konstig anledning (inte alls planerad..) åkte vi så att vi var där på vår treårsdag. Jääättemysigt! Kommer aldrig glömma den resan heller, de två dagar då vi gick och gick, hoppade på-och av de röda bussarna, gick lite till, stressade hit och ville dit och sov ytterst lite. Vi ville ju hinna se så mycket som möjligt på den korta tid vi hade där, besöka Madame Tussaud, shopa på Primark och fotas vid Big Ben, med mera. Har nog aldrig varit så trött på ett flygplan någonsin som när vi flög hem från London. Men det var helt klart värt det! <3
Sedan hade vi en jättevarm sommar också med mycket sol och bad. Bättre än på flera år sett till vädret! Men efter allt detta verkade någon vilja ändra på allt det glada och skapade den ena svårigheten efter den andra. Johans bortgång går knappt att förstå fortfarande, och efter den händelsen har inte mycket bra skett. Det har varit, och är fortfarande, tungt och jobbigt, och det händer bara fler och fler tunga saker i livet just nu. Vissa går att lösa, vi siktar mot det. En del saker går inte att lösa eller ändra på och det gäller då att ta dagarna som de är, en dag i taget. Sjukdomar går inte att bota, men ilska och irritation gör. Jag försöker vara positiv, och längtar till den dag då solen går upp och jag med den. Håller tummarna för ett bättre 2014!
~*Milla*~
onsdag 16 oktober 2013
Glee S05E03 - Reminds me of you
Såg nyss det senaste Glee-avsnittet, säsong 5 avsnitt 3, till minne av Cory Monteith som spelade en av huvudkaraktärerna. Han gick hastigt bort under sommaren i år, och det bestämdes ganska snart att ett hyllningsavsnitt skulle göras.
Det var inte många stunder i avsnittet som jag inte tänkte på min vän som även han hastigt gick bort i somras. Scenerna var som tagna ur vår verklighet, och sorgen som karaktärerna utspelade var så verklig och rörande. Allt fint som sades om Finn (Cory´s karaktär i serien), allt personerna runt omkring kände; familj, vänner och övriga anhöriga, var som om det var riktat mot dig. Det är så orättvist. Unga dör. Av vilken anledning?
Tänker på dig, Johan. I avsnittet sa dem "Varför tänka på hur han dog? Jag väljer att tänka på hur han levde.", det försöker jag också göra. De tankarna gör mig gladare. 3 ½ månader har redan gått sedan olyckan, och trots minnesstund och begravning gråter jag fortfarande. Du var min vän, som verkligen bet dig fast i mitt hjärta. Precis som Cory så påverkade du många, och saknaden av dig är så stor. Tänker på dig, på din familj och på livet. Önskar du fått fortsätta ta del av det på samma sätt som vi andra. Men du är inte borta. Du finns kvar hos oss, på ett eller annat sätt <3
~*Milla*~
Det var inte många stunder i avsnittet som jag inte tänkte på min vän som även han hastigt gick bort i somras. Scenerna var som tagna ur vår verklighet, och sorgen som karaktärerna utspelade var så verklig och rörande. Allt fint som sades om Finn (Cory´s karaktär i serien), allt personerna runt omkring kände; familj, vänner och övriga anhöriga, var som om det var riktat mot dig. Det är så orättvist. Unga dör. Av vilken anledning?
Tänker på dig, Johan. I avsnittet sa dem "Varför tänka på hur han dog? Jag väljer att tänka på hur han levde.", det försöker jag också göra. De tankarna gör mig gladare. 3 ½ månader har redan gått sedan olyckan, och trots minnesstund och begravning gråter jag fortfarande. Du var min vän, som verkligen bet dig fast i mitt hjärta. Precis som Cory så påverkade du många, och saknaden av dig är så stor. Tänker på dig, på din familj och på livet. Önskar du fått fortsätta ta del av det på samma sätt som vi andra. Men du är inte borta. Du finns kvar hos oss, på ett eller annat sätt <3
~*Milla*~
måndag 23 september 2013
Varför finns en andra chans om inte alla får den?
Dagen efter det hände satt jag här. Försökte få ner alla tankar till någonting läsbart och förståeligt. Men jag insåg efter bara några få meningar att det inte skulle gå. Hur skulle jag kunna skriva förståeligt när det som hänt var allt annat förutom just det?
Jag har aldrig varit med om att en vän gått bort. De som drabbats när jag varit lite äldre och som jag minns starkt är min morbror och mormor. Det var tufft när dessa två gick bort, speciellt mormor. Det skedde också på ett tragiskt sätt som man aldrig räknat med skulle kunna hända, precis som nu. Men på något vis kändes det mycket tyngre den här gången. Du hade ju inte levt än, inte tillräckligt. Mormors död gick att acceptera snabbare för "hon var ju ändå gammal". Det är så svårt att tänka sig en i ens egen ålder gå bort, på ett hastigt sätt som detta. Utan några som helst förvarning. Varför finns en andra chans om inte alla får den?
När jag var yngre hade jag ett litet block där jag brukade skriva ner allt dåligt som hänt under dagen, och allt som bekymrade mig, innan jag skulle sova. Listan blev ofta lång. När jag var färdig slog jag ihop blocket och la ned det i en låda intill sängen. Jag fick tips om att man kunde göra så, för att när man vaknade upp morgonen efter så skulle de här dåliga tankarna vara borta. Det brukade faktiskt fungera, det mesta dumma stannade kvar i lådan. Det är nog lite därför det brukar vara en lättnad att blogga, många bekymmer lättar. Den här bloggen är som min dagbok, fast den saknar minihänglås som de när jag var liten och som min syster lätt hade kunnat låsa upp eftersom hon hade likadan dagbok... varför tillverka lås och nycklar när alla ser likadana ut?
Det jag tänkte komma till i detta stycke är att den här gången - när jag så gärna ville skriva av mig, få undan alla tankar och hoppas kunna lämna dem här när jag vaknade dagen efter - så gick det inte. Det jag fick ner i ord var osammanhängande. Vilket kanske inte var så konstigt. Alla känslor som snurrade fram och tillbaka, upp och ner gjorde mig så illamående. Jag var ledsen. Så himla ledsen. Samtidigt som ilskan var där och gjorde allt ännu jobbigare. Varför, varför, varför? Ett ord. Så många frågetecken. Jag kände orättvisa, och lite mer ilska. Tänkte på din familj, och på dig. På förr, vårt "gamla gäng", filmkvällarna i min stuga, tuggummit som du bad om ursäkt av att ha trampat på, alla dina vänliga ord och din omtanke, flinet du ofta försökte dölja...Ditt försök till Celine Dion´s My Heart Will Go On hörs i mitt huvud än. Det var kanske inte den bästa versionen jag hört röstmässigt men den vinner mitt underhållningspris! Minnena är många. Bara bara bara fina minnen. Och det gör mig glad! Men samtidigt ledsen, återigen, och tanken på orättvisa är tillbaka. Du förtjänade det inte.
Det var svårt att skratta efter det som hänt. Det kändes bara så fel, att vi kunde skratta men inte du. Så jag ville inte. Det gick som på automatik att så fort något var kul så stängdes det av. Varför ska du skratta när inte han kan det? dök upp. Men efter ett tag lättade det där, och tänkte i stället på hur glad du alltid var och din humor som ofta var lika dålig som min (med andra ord jättebra!). Att prata om dig hjälper också.
Jag tänker på dig ofta! En del av mig har kanske inte riktigt förstått än, vill nog inte förstå. En vän kan inte gå bort. Bara gamla och sjuka gör det!Ännu mer tankar till och på familjen. En mycket stark sådan... orden försvinner igen, vet inte vad jag ska skriva, eller hur. Alla intryck häromdagen...alla känslor. Det blev återigen verkligt, just när man pratar om det; om Dig. Obeskrivligt. Har tänkt på dig hela tiden sedan dess, och på familjen. De måste sakna dig mer än alla vi andra gör tillsammans. Kan bara föreställa mig hur de har det nu. Sorgen, ilskan, frustrationen och saknaden som jag känner kan bara vara en pyttedel av deras. Trots det som hänt utstrålar de en sådan värme. Återigen, så starka.
Din fina minnesstund och begravning gav mig en del svar. Försökte efter det glömma bort ordet varför och gladdes i stället åt att jag haft dig i mitt liv, att jag var en av dem som fick lära känna dig och dela minnen med dig. Det var verkligen så fint, som du förtjänar. Känsligt, så många människor i sorg. Men himla fint! Jag är glad att jag fick vara där, att jag fick chansen att säga hejdå en sista gång. Jag litar på att du är på ett fint ställe med allt du någonsin velat ha, och att du är där och tar emot oss den dagen vi andra går samma väg som du. Du är med oss överallt!
Glöm inte att vinka ner till oss, underbara, fina Johan <3
Jag har aldrig varit med om att en vän gått bort. De som drabbats när jag varit lite äldre och som jag minns starkt är min morbror och mormor. Det var tufft när dessa två gick bort, speciellt mormor. Det skedde också på ett tragiskt sätt som man aldrig räknat med skulle kunna hända, precis som nu. Men på något vis kändes det mycket tyngre den här gången. Du hade ju inte levt än, inte tillräckligt. Mormors död gick att acceptera snabbare för "hon var ju ändå gammal". Det är så svårt att tänka sig en i ens egen ålder gå bort, på ett hastigt sätt som detta. Utan några som helst förvarning. Varför finns en andra chans om inte alla får den?
När jag var yngre hade jag ett litet block där jag brukade skriva ner allt dåligt som hänt under dagen, och allt som bekymrade mig, innan jag skulle sova. Listan blev ofta lång. När jag var färdig slog jag ihop blocket och la ned det i en låda intill sängen. Jag fick tips om att man kunde göra så, för att när man vaknade upp morgonen efter så skulle de här dåliga tankarna vara borta. Det brukade faktiskt fungera, det mesta dumma stannade kvar i lådan. Det är nog lite därför det brukar vara en lättnad att blogga, många bekymmer lättar. Den här bloggen är som min dagbok, fast den saknar minihänglås som de när jag var liten och som min syster lätt hade kunnat låsa upp eftersom hon hade likadan dagbok... varför tillverka lås och nycklar när alla ser likadana ut?
Det jag tänkte komma till i detta stycke är att den här gången - när jag så gärna ville skriva av mig, få undan alla tankar och hoppas kunna lämna dem här när jag vaknade dagen efter - så gick det inte. Det jag fick ner i ord var osammanhängande. Vilket kanske inte var så konstigt. Alla känslor som snurrade fram och tillbaka, upp och ner gjorde mig så illamående. Jag var ledsen. Så himla ledsen. Samtidigt som ilskan var där och gjorde allt ännu jobbigare. Varför, varför, varför? Ett ord. Så många frågetecken. Jag kände orättvisa, och lite mer ilska. Tänkte på din familj, och på dig. På förr, vårt "gamla gäng", filmkvällarna i min stuga, tuggummit som du bad om ursäkt av att ha trampat på, alla dina vänliga ord och din omtanke, flinet du ofta försökte dölja...Ditt försök till Celine Dion´s My Heart Will Go On hörs i mitt huvud än. Det var kanske inte den bästa versionen jag hört röstmässigt men den vinner mitt underhållningspris! Minnena är många. Bara bara bara fina minnen. Och det gör mig glad! Men samtidigt ledsen, återigen, och tanken på orättvisa är tillbaka. Du förtjänade det inte.
Det var svårt att skratta efter det som hänt. Det kändes bara så fel, att vi kunde skratta men inte du. Så jag ville inte. Det gick som på automatik att så fort något var kul så stängdes det av. Varför ska du skratta när inte han kan det? dök upp. Men efter ett tag lättade det där, och tänkte i stället på hur glad du alltid var och din humor som ofta var lika dålig som min (med andra ord jättebra!). Att prata om dig hjälper också.
Jag tänker på dig ofta! En del av mig har kanske inte riktigt förstått än, vill nog inte förstå. En vän kan inte gå bort. Bara gamla och sjuka gör det!Ännu mer tankar till och på familjen. En mycket stark sådan... orden försvinner igen, vet inte vad jag ska skriva, eller hur. Alla intryck häromdagen...alla känslor. Det blev återigen verkligt, just när man pratar om det; om Dig. Obeskrivligt. Har tänkt på dig hela tiden sedan dess, och på familjen. De måste sakna dig mer än alla vi andra gör tillsammans. Kan bara föreställa mig hur de har det nu. Sorgen, ilskan, frustrationen och saknaden som jag känner kan bara vara en pyttedel av deras. Trots det som hänt utstrålar de en sådan värme. Återigen, så starka.
Din fina minnesstund och begravning gav mig en del svar. Försökte efter det glömma bort ordet varför och gladdes i stället åt att jag haft dig i mitt liv, att jag var en av dem som fick lära känna dig och dela minnen med dig. Det var verkligen så fint, som du förtjänar. Känsligt, så många människor i sorg. Men himla fint! Jag är glad att jag fick vara där, att jag fick chansen att säga hejdå en sista gång. Jag litar på att du är på ett fint ställe med allt du någonsin velat ha, och att du är där och tar emot oss den dagen vi andra går samma väg som du. Du är med oss överallt!
Glöm inte att vinka ner till oss, underbara, fina Johan <3
fredag 28 juni 2013
LONDON! 2013
Oj vad jag Inte bloggar alls längre. Borde kanske ta tag i det igen, känns alltid bra att skriva av sig lite, och det händer så mycket i mitt huvud hela tiden så lite bloggning behövs.
Det mest anmärkningsvärda som hänt sedan sist är att skolan är slut för denna termin, det är sommarlov (även om sommarjobbet börjar på söndag), jag har kommit hem till Eskilstuna och får min regelbundna träning (!) OCH det bästa - jag och min Bennyboyfriend har varit i London!! Äntligeeeen. Typ en weekend; två fyllda dagar och tre nätter (varav vi inte sov den sista natten i.o.m. att flyget gick 06 på morgonen...). Allt jag vill se fick jag se; Big Ben, TowerBridge, London Eye, Piccadilly Circus och bäst av allt: Madame Tussauds - jag blev så lycklig! Shoppade massa kläder på Primark också, och hotellet var superfint så resan blev hur underbar som helst! Plus att vi åt på KFC - underbart gott tycker jag eftersom att kyckling är det bästa som finns (näst efter Benny såklart, hihi) <3.
Åh herre Gud, tänkte plocka ut ett par bilder från resan och ladda upp här i bloggen men det slutade med att jag valde 50 bilder som redigerades lite till ljus och storlek och hamnade sedan på facebook. Tog waaaay to lång tid, klockan är för mycket och jag är så himla trött. Så jag tackar för mig och säger godnatt! (Kan väl visa några bilder då). ;)
Det mest anmärkningsvärda som hänt sedan sist är att skolan är slut för denna termin, det är sommarlov (även om sommarjobbet börjar på söndag), jag har kommit hem till Eskilstuna och får min regelbundna träning (!) OCH det bästa - jag och min Bennyboyfriend har varit i London!! Äntligeeeen. Typ en weekend; två fyllda dagar och tre nätter (varav vi inte sov den sista natten i.o.m. att flyget gick 06 på morgonen...). Allt jag vill se fick jag se; Big Ben, TowerBridge, London Eye, Piccadilly Circus och bäst av allt: Madame Tussauds - jag blev så lycklig! Shoppade massa kläder på Primark också, och hotellet var superfint så resan blev hur underbar som helst! Plus att vi åt på KFC - underbart gott tycker jag eftersom att kyckling är det bästa som finns (näst efter Benny såklart, hihi) <3.
Åh herre Gud, tänkte plocka ut ett par bilder från resan och ladda upp här i bloggen men det slutade med att jag valde 50 bilder som redigerades lite till ljus och storlek och hamnade sedan på facebook. Tog waaaay to lång tid, klockan är för mycket och jag är så himla trött. Så jag tackar för mig och säger godnatt! (Kan väl visa några bilder då). ;)
~*Milla*~
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)